jag saknar kärleken ibland. men jag söker den inte. jag bara undrar var den tog vägen, om den någonsin kommer igen?
mest för framtidens skull. mest för den dagen jag faktiskt vet var jag vill stanna.
vet hur mitt hus ska se ut.
vet att jag vill ha någon bredvid mig.
tror att jag vill ha någon bredvid mig.
jag vill veta, inte önska, inte hoppas, inte tro.
inte kämpa fram det, inte bortse.
när jag mötte honom var det självklart. utan ett ord var det han och jag och hade det inte varit så hade jag inte överlevt. i varje millimeter av min kropp, jag minns hur de vrålade efter honom, jag minns sömnlösa nätter av saknad och den extrema lyckan vid återseendet. det tog mig en enda gång och jag var hopplöst förbi logik. den ultimata kärleken. glöm hollywood. glöm dejta och tycka om. glöm frågetecken och velanden. det här var så djupt det kunde bli. inga frågor. ingen tveksamhet. bara det starkaste behov efter någon som jag någonsin känt. ren ren kärlek. och vissheten om att vi är menade att vara. utan att ha sagt ett ord.
jag undrar om jag älskade honom mer än han älskade mig när vi träffades.
om han tyckte om mig men det tog honom lite mer att tänka ordet älska.
jag älskade honom från första sekund.
det är helt otroligt, men det var så.
det finns inget självklart längre.
jag undrar om den självklara, menadeförvarandra-det gör ont utan dig-kärleken kan slå ner på en människa mer en en gång i livet?
var det ett mirakel att ens får vara med om det en gång?
ju mer jag ser omkring mig desto mer tror jag att det är så.
kommer jag behöva söka den dagen jag vill älska igen? kommer det aldrig bli som det var då?
jag vill tappa behärskningen och glömma världen omkring för en enda person den dagen det händer. om det händer.
för jag tänker inte söka det. bara undra ibland, om det någonsin kommer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar