jag drömde om en tillvaro där jag redan dykt. om att hoppa för att se hur länge jag faller. om att släppa taget för att se åt vilket håll jag flyter. om att våga lämna bakom för att se hur långt bort (fram?) slutet är. eller början.
jag vet inte vad som hamnat rätt. någon extrem belåtelse över att inte vara hemma och någon extrem trygghet i min situation. och det är inget praktiskt. nycklarna är fortfarande borta, pengarna kommer inte räcka till, skyldigheter till de flesta jag känner här, utan sängplats i en vecka, national insurance number, papper att fylla i. ingenting är löst än. men någonting i mig har trasslats upp. innan jul visste jag inte hur det skulle kännas att komma tillbaka. det kändes bra men det var inte heller evigt. jag kom på mig själv med att använda ordet " åka hem" när jag syftade på att lämna Stockholm. varför vet jag inte. "för att jag har ju mitt rum där", tänkte jag. materialistiskt, tänkte någon. men det var aldrig sant. majoriteten av mitt liv är fortfarande i mitt barndomsrum. det jag har med mig är tillfälliga kläder och hälften av dem har jag tjatat ut för längesedan. andra hälften har jag inte ens tittat på.
en, två månader här, sa jag. min deadline är sedan länge förbi. fyra månader kvar nu. och en halv. men jag tycker inte det verkar långt. snarare skrämmer det mig som fan att jag kommer behöva åka vidare så snart. jag tror inte jag kommer vara redo. staden expanderas. yrsel över hur mycket mer som finns kvar att se. att börja älska. att kalla sitt hem. och behöva säga farväl till. men självklart med möjligheten att komma tillbaka.
en väska, inte två. en som är mycket mindre. lättare. inte så mycket kläder. inte så många skor. kanske sånt jag köper på vägen. kanske något nytt i varje stad. vetskap om hur man spelar gitarr. en gitarr.
jag vet, har jag det så kommer jag inte slå mig till ro under en lång tid. jag vill ha mitt liv med mig men det får inte ta upp mitt liv. packa ihop allt i musik och kläder. i små proportioner. idén om att inte riktigt ha ett liv. inte tillräckligt för att bli tungt att bära på. skapa sig ett på plats.
baksidan av allt är saknaden av goda vänner. av familjen. mardrömmar där jag förlorar de som spelar störst roll i mitt liv. jag undrar varför jag inte sitter bredvid dem hela tiden? allt är överdrift, jag vet. men den sekunden då allting känns meningslöst. då vill jag bara samla all kärlek på en och samma plats, hålla om de jag älskar och vänta på döden.
livet är för långt ibland.
för mycket tid att planera, att oroas över.
livet är för kort ibland.
för lite tid att packa om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar