columbia road
kvällspromenad. rabblar orden jag skulle vilja säga. brevet jag skulle vilja skriva. allt det som vill nå till honom men som jag måste hålla tillbaka. nothing will ever compare to the first true love, sa någon. it's just never that pure and genuine again. det är inte över än, tänkte jag. det kanske bara var ett långsamt farväl. och nu är allt vi gör ett långsamt återseende.
mycket är för avlägset. våra konstiga rutiner. våra konstiga regler. den onödiga skammen och ilskan. det interna. både bra och dåligt. jag vet inte riktigt hur jag gjorde det då. längre. men det som spelar roll, det jag verkligen tyckte om dig står jag fast vid. jag tror inte det någonsin kommer ändras. för någon av oss. men vi kanske aldrig hittar tillbaka till dendär glaskulan vi alltid talade om. vi kanske aldrig hittar tillbaka till det intima.
sanningen är; någonting släppte från mina axlar när jag lämnade dig. jag började leva igen. fri vilja. sken ur min själ. på moln. lyckligare än jag varit på länge. men det var en annan sak. du fanns ändå kvar där. den delen som var du är nu helt borta. och det känns tomt ibland. du var en sån stor del av mig.
det finns så mycket annorlunda. så mycket annat. det är upplevelser. det är erfarenheter. det är lekar och impulser. men i grund och botten, skulle de alla kunna kallas dåliga substitut. fast jämförelsen är absurd. det har ingenting med ersättning att göra. tvärtom. det har med något helt annat att göra. jag behövde någonting som inte var du. ett liv som inte var vårat.
mitt brev skulle ta mig tre minuter att skriva. men mycket längre tid att läsa. jag skulle inte sudda ut någonting. det skulle få vara så som det först tänktes. om, om, om. det skulle vara från mitt hjärta. snabbt. klottrandes. utan någon censur. men bara om.
jag tycker det känns över hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar